Ur Kvinnotryck 2 / Mars 2002

Mödrar viktiga kunskapkällor
när barn utsätts för sexuella övergrepp

Mödrar till barn, som utsätts för sexuella övergrepp, har ofta haft en stark tillit till barnets pappa - förövaren. Att han skulle skada sitt barn, är det sista de tänker om honom.
- Trots att över hälften av mödrarna i min avhandling själva utsatts för våld av mannen, sitter en sådan tanke oerhört långt inne, säger sociologen Nea Mellberg, som doktorerat på mödrars situation när deras barn utsätts för sexuella övergrepp av fäder.

"Nu kan man ju inte krama sina döttrar längre utan att bli misstänkt" (Uttalande av pappa som utsatte sin dotter för sexuella övergrepp). "Undra hur många det finns i vår by som skulle kunna begå övergrepp. Sådana där jävlar skulle man hänga upp i pungkulorna" (Uttalande av pappa en vecka innan han blev gripen, misstänkt för sexuella övergrepp).

De 13 mödrarna i Nea Mellbergs forskning berättar om olika avståndstaganden, som papporna övertygande uttryckt - före det att mammorna började förstå att han utsatt barnen för sexuella övergrepp. Uttalanden som gjorde dem än mer säkra på att han var en god far.

- Papporna har varit mycket framgångsrika när det gäller att dölja övergreppen. Först i efterhand faller pusselbitarna på plats för mödrarna, säger Nea Mellberg.

"Gångerna när han var snäll och masserade dotterns värkande mage, följdes i själva verket av sexuella övergrepp" eller "den där gången när jag kom in i sovrummet för att sonen skrek, och mannen låg bredvid och sa att sonen bara drömde en mardröm". Då pågick egentligen ett sexuellt övergrepp.

- Att mödrar överlag blundar eller väljer att inte se övergreppen stämmer inte, menar Nea Mellberg. Det är en myt.

Hennes forskning går emot den vanligt förekommande inställningen att sexuella övergrepp av en man i familjen inte kan ske utan någon form av vetskap hos mamman.

"När det overkliga blir verklighet" är titeln på Nea Mellbergs avhandling. Den beskriver mödrars så kallade giltiggörandeprocess - från total tillit till mannen som far, där ett sexuellt övergrepp är något som bara händer i andra "sjuka" familjer, av "sjuka" män, till att de förstår att han utsatt dottern för sexuella övergrepp.

En del av mödrarna har fått kännedom om övergreppen genom att dottern berättat i vuxen ålder. Några har små barn, som gett uttryck för händelser, som fått modern att först ana och så småningom förstå pappans sexuella övergrepp.

Tolv av de 13 mödrarna har skilt sig och en lever fortfarande tillsammans med pappan. Kvinnornas starka tillit till männen som fäder är en av de saker som överraskat Nea Mellberg under forskningens gång. Hälften av kvinnorna i undersökningen har även själva blivit utsatta för sexuellt våld av mannen. Nea Mellberg tänkte först att dessa kvinnor borde ha lättare att se barnets utsatta situation.

- Jag har omvärderat det. Det kan till och med vara svårare. Våldet, som mamman blir utsatt för, kan i sig vara det som hindrar henne från att söka hjälp, agera och kanske skilja sig. Detta handlar mycket om våldets normaliseringsprocess, om en rädsla för mannen. Kvinnorna tar till sig mannens syn, lägger skulden på sig själva och tycker att de är en värdelös partner och mamma.

Skuldbeläggandet av mödrar går som en röd tråd genom avhandlingen. Mödrar skuldbeläggs för att de inte förhindrade att övergreppen ägde rum, de skuldbeläggs av myndigheter för att deras barn mår dåligt och de skuldbeläggs om de agerar, till exempel anmäler mannen, för att vilja smutskasta eller hämnas på mannen. I vårdnadstvister anses mödrar vara egoistiska "umgängessabotörer", som vägrar barnen en kontakt med sin far. I själva verket försöker de skydda sitt barn.

- Mödrar ska vara "allseende", de ska till och med ta ansvar för saker som sker när de inte är närvarande. Bland mödrarna jag har intervjuat är det också tydligt att de ska ta ansvar för mannens sexualitet. Det är en gammal föreställning som man kan tycka borde vara på utgång, säger Nea Mellberg.

Hon berättar om en av mödrarna som ger sig själv skulden för övergreppen, eftersom hon "borde varit mer tillgänglig sexuellt för mannen".

- Att kvinnor har ansvaret för mäns sexualitet genomsyrar forskningen ända in på 1980-talet. Lever de inte upp till hans förväntningar är de medskyldiga till att han går på dottern. Mödrar anses vara den primära omsorgspersonen och har därför ansvar för allt som händer barnen. Detta är djupt rotat i vårt samhälle, säger Nea Mellberg. Ansvaret och skulden förflyttas från mannen som faktiskt har förgripit sig, till mamman. Så här resonerar männen också.

Nea Mellberg berättar om en nyskriven avhandling av norska sociologen Marianne Brantsæter, Möten med män dömda för sexuella övergrepp på barn. I den intervjuas fällda sexualförbrytare, som ger uttryck för en kombination av driftstänkande, att män har en stark sexualdrift, och att det utsatta barnet inte sa "nej".

- För männen är övergreppet något som bara sker, de vet inte hur det går till, mer än att barnet var "lockande". Det är hela tiden någon annan som har ansvaret för deras sexualitet, menar Nea Mellberg.

I samhället finns sedan ett tiotal år en ökad vetskap om att sexuella övergrepp förekommer och en uttalad vilja att skydda barnen. Under 1950- och 60-talen ansågs inte sexuella övergrepp existera i någon större utsträckning och barnet kunde ses som "förföriskt" och delaktigt om ett övergrepp ägde rum. Utvecklingen beskrivs inom forskningen som ett skifte från "tigandets till talandets diskurs". Idag har mödrar höga krav på sig att de - om några - ska skydda barnen.

Men mödrar lever i en motsägelsefull tid. Samtidigt som 1990-talets synsätt borde innebära att mödrar skulle få samhällets stöd om de agerar till skydd för barnet, tillämpas lagarna till barnens och mödrarnas nackdel.

- Mödrar blir ofta misstänkliggjorda. Jag vill att mödrar i stället ska betraktas som viktiga kunskapskällor. Som det är idag är möjligheterna för en mamma att skydda sitt barn oerhört små. Endast sex procent av alla polisanmälda fall går till åtal, säger Nea Mellberg.

Även om mamman är säker på sin sak, har hon sällan några bevis att tillgå. Mannen kan dessutom vara väl etablerad i samhället, ha ett bra jobb och vara omtyckt av vänner. Då lever han inte upp till bilden av en riktig "pedofil".

Det perspektiv som har dominerat forskningen om sexuella övergrepp de senaste åren är ett individperspektiv, där fokus ligger på förövaren, till exempel på hans uppväxt. Han betraktas som psykiskt sjuk - en avvikare från "normala" män.

- Jag godtar inte en sådan förklaring. Den fördunklar mer än vad den klargör. Jag menar att vi i stället måste se sexuella övergrepp mot barn som ett samhällsfenomen, i ett socialt och kulturellt sammanhang, säger Nea Mellberg.

- Ofta fokuserar man snävt på förövaren när man ska förklara varför övergrepp ägde rum, på hans historia och på det som ligger före i tid. Men man borde titta mycket mer på det som sker - eller inte sker - efteråt. Vad finns det för förutsättningar för ett barn att berätta, att bli trodd på? Vad finns det för förutsättningar för en mamma att berätta? Hur fungerar det juridiska systemet? Vad betyder agerandet från människor runt omkring, deras motstånd att se övergreppen som en realitet? Och vad betyder det att det är en socialt integrerad "vanlig" man? En arbetskamrat? En granne? Här kommer maktaspekten in tydligt. Vem har tolkningsföreträde och makt? Ett barn, en mamma eller en socialt integrerad man?

Allt eftersom Nea Mellberg fick mer kunskap om mödrarnas situation blev det tydligt för henne hur mannens sexuella övergrepp kunde ses som en del av ett större mönster av maktutövning och överordning. Övergreppen gick till exempel inte att åtskilja från det våld som flertalet av mödrarna i studien utsattes för av mannen.

- Både mödrarna i min forskning och samhället håller isär mäns våld mot kvinnor och övergrepp på barn. Och det gjorde jag själv också till en början. Det var som en blind fläck. Så småningom gick sambandet upp för mig - det vill säga att de utsatta barnen också var barn till kvinnor som utsatts för våld av sina män. Det kan låta konstigt att jag inte var klar över det från början, men det säger samtidigt något om hur stark denna blinda fläck är också i samhället i stort. Kanske är anledningen för samhället att bibehålla den här fragmentariseringen att det blir mindre hotfullt.

När Nea Mellberg är ute och föreläser talar hon nu om vikten av att ha en sammanhållen förståelse. Om till exempel en socialsekreterare möter ett barn som utsatts sexuellt bör hon eller han också fråga mamman om hon blir utsatt. Och tvärtom. Får en polis in en anmälan om misshandel, bör hon eller han ha kunskap om att även barnen kan vara utsatta och nogsamt förhöra sig om det.

- Ofta talas det om "barn som har bevittnat våld". Men dessa barn har i verkligheten blivit utsatta för minst psykiskt misshandel och många gånger också för fysiskt våld och ibland för sexuella övergrepp, förklarar Nea Mellberg.

- Min framtidsfråga nu är forskning om mäns våld mot kvinnor med inriktning på mödrars och barns situation, med en sammanhållen analys.

Kvinnotryck

© Detta material är skyddat av lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering får endast ske med skriftligt tillstånd från Kvinnotrycks redaktion och med angivande av författare och källa.