Ur Kvinnotryck 4 / Juni-Augusti 2001

Eva Lundgren spräcker den svenska självbilden
– Jag blir gärna jämställdhetsminister

••• Det är mer regel än undantag att en forskningsrapport signerad Eva Lundgren bemöts med upprörda känslor. För tolv år sedan blev hon så motarbetad i sitt hemland Norge att hon fick fly till Sverige. Orsak: Hon undersökte mäns våld mot kvinnor i religiösa familjer.

••• Väl i Sverige lovade hon sig själv att hålla en lägre profil. Hon har förvisso inte behövt emigrera vidare ännu, men debatterna har stormat mer än en gång när hon påvisat obekväma sanningar om män och makt. Och den svenska kvinnoforskningen ska nog vara tacksam för varje dag sociologiprofessorn väljer att stanna, för i tanken har hon börjat se sig om efter nya arenor i andra länder.


När Kvinnotryck träffar Eva Lundgren i hennes arbetsrum på Uppsala universitet är det tre dagar kvar tills omfångsundersökningen, "Slagen dam", om mäns våld mot kvinnor ska presenteras - ett material som sticker hål på den självgoda synen på Sverige som världens mest jämställda land. 46 procent av Sveriges kvinnor har utsatts för våld av en man efter sin 15-årsdag.

- Undersökningen är av en sådan art att det bör bli kalabalik. Och blir det intressant att ifrågasätta mig så har jag god träning. Min vetenskapliga självbild är stark. Om det blir nödvändigt kan jag ju alltid flytta till ett annat land, kanske Danmark. Köpenhamn är en fin stad, säger Eva Lundgren och ser road ut.

Kalabaliken uteblev. Visserligen fick undersökningen uppmärksamhet, men med tanke på allvaret i innehållet, har det varit förvånansvärt tyst. Kanske är siffrorna för hotfulla att ta till sig, då de berör i stort sett hela befolkningen.

Eva Lundgren är rejält trött på universitetsvärlden, där många talar vackert om jämställdhet, men där två tredjedelar av studentskorna utsatts för sexuella trakasserier (ur Slagen dam).

- Den kompetens som vi som jobbar med kön har, tycker jag inte tas till vara. Man går ofta väldiga omvägar. Min kompetens upplevs som livsfarlig, bara för att jag kopplar ihop män och makt. Detta gör mig lite trött. Motståndet kommer när man sätter samman dessa två fenomen - kön och makt. Det är samma med jämställdhetspolitik. Väljer man att bortse från maktperspektivet blir det ofarligt.

Hur kommer det sig att regeringen har låtit dig ha det huvudsakliga ansvaret för omfångsundersökningen om våld mot kvinnor? De kunde ha valt en "mindre farlig" professor.

- Regeringen överlät till Brottsoffermyndigheten att utse forskare, så det är egentligen generaldirektör Britta Bjelle som är modig.

Under arbetets gång har Eva Lundgren, tillsammans med de andra ansvariga, bl.a docent Gun Heimer på Rikskvinnocentrum, haft kontakt med justitieminister Thomas Bodström och jämställdhetsminister Margareta Winberg. Eva Lundgren upplever att de båda ministrarna har tagit de alarmerande höga siffrorna på allvar. Men hon är långt ifrån nöjd med jämställdhetsministerns engagemang i frågor som rör mäns våld mot kvinnor.

- Med tanke på att nästan varannan kvinna erfarit våld från en man tycker jag hon talar alldeles för lite om detta problem. Hon borde vända sig från djurriket och kossorna sina och ta itu med jämställdhetsfrågorna. Den här undersökningen visar att jämställdhetsfrågor kräver en egen ministerpost för det lär bli ganska svårt i framtiden att tala om Sverige som ett jämställt land. Och jag står gärna till tjänst. Det jobbet skulle jag kunna sköta jättebra!

Förutom den vetenskapliga kompetensen har Eva Lundgren faktiskt ett förflutet som politiker. På 1980-talet satt hon i arbeiderpartiets styrelse i Bergen och var ledare för partiets kvinnoförbund. Men när hon började kritisera partiet för att vara patriarkalt blev det tydligt att vissa saker bör man inte tala om. Kvinnorna i partiet skulle veta sin plats.

Konflikten bidrog till att hon en tid senare fick flytta till Sverige. "I arbeiderpartiet finns en kultur där några få har tolkningsprivilegier. Kvinnornas uppgift är att säga samma saker som männen, fast från kvinnomun och i övrigt vara till för manliga partikollegor", sade hon i en intervju i somras för norska tidningen Dagbladet.

Att 46 procent av Sveriges kvinnor har erfarenheter av våld från någon man efter sin 15-årsdag är en verklighet som kan vara tuff att ta till sig. Men sanningen kan vara ännu mörkare. Eva Lundgren menar att siffran snarare visar på en underrapportering än en överrapportering.

- En kvinna som är i ett våldsförhållande omtolkar sina upplevelser. Hon tenderar att minimalisera och bagatellisera våldet. Det är lättare för kvinnan att ta in att hon blivit misshandlad i en tidigare relation. Ett exempel på detta är att det är få kvinnor som anmäler våldshändelsen, endast 15 procent. De förklarar detta med att de tycker att våldet var obetydligt. Men samtidigt vill de råda andra kvinnor att anmäla misshandel. På ett sätt ser de allvaret på det generella planet, men inte när de själva är inne i det. Det nuvarande förhållandet beskrivs i solskenstermer.

- Jämställdhetstrycket ligger hårt på kvinnorna. De vill inte kalla sig själva för en misshandlad kvinna. I enkätsvaren är det tydligt. När de svarar på de övergripande frågorna skriver de att deras nuvarande förhållande är jättebra och att deras hälsa är jättebra, men när de konkreta frågorna kommer ser det helt annorlunda ut.

En vanlig uppfattning är att det är en oerhört liten grupp män med svår barndom och psykiska störningar som slår kvinnor. De flesta av dessa kanske "bara" två-tre procent män är invandrare, arbetslösa och säkert alkoholpåverkade när de begår brotten. Men om så få män skulle vara ansvariga för våldet mot 46 procent av kvinnorna skulle de ha väldigt mycket att göra.

- Det finns ingen anledning att tro att det skulle vara en mindre andel män som slår än kvinnor som blir slagna. Det sannolika är att det även är 46 procent av de svenska männen som någon gång utövat våld mot en kvinna.

Eva Lundgren tycker att det är dags att svenska folket börjar ifrågasätta och omforma sin syn på våld mot kvinnor. Att avfärda våldet med att "det är speciella män och speciella kvinnor" håller inte, menar hon och hänvisar till studien.

- Den här undersökningen är självklart väldigt obekväm. Men den enda vägen för att minska våldet är att våga ta till sig de här kunskaperna. Det handlar inte om "vi" och "dom", utan om mäns och kvinnors vardagsliv. Det här är obekvämt att ta in för varje kvinna, varje man. Ingen går fri.

- Även om man inte har varit utsatt för våld eller varit våldsam själv, så har man lika förbannat erfarenheter som ligger i gränslandet av att vara under- eller överordnad i en relation.

I det här extremt ojämställda landet Sverige, som omfångsundersökningen beskriver - finns det jämställda relationer mellan kvinnor och män?

- Jag tror nog att det finns några undantag, svarar Eva Lundgren med en blandning av tvekan och humor i rösten.

- I relationer där det finns våld är det självklart inte så jämställt. Men vi måste också inse att även om det inte förekommer våld, kan det finnas mycket kontrollerande beteenden där män uppnår samma makt över kvinnan, fast med helt legitima medel. Att ha makt över kvinnor är något som väldigt många män är vana vid och känner sig trygga med.

- Men jag tror faktiskt att det finns män som lyckats börja bryta alla dessa kulturella mönster, som är en förutsättning för att leva jämställt. Det är nog inte ett skräckscenario för alla män att leva med en kvinna som tar plats, några tycker kanske att det är mer intressant att leva med en jämställd kvinna.

Ansvaret för att våldet minskar, anser Eva Lundgren ligger främst på männen. Men det kvinnor kan göra är att våga ta mer plats, våga vara feminister och vara olydiga, även om det kan kännas ovant.

- Vi kvinnor borde börja ge oss sjutton på att det här med att vara kvinna, det går att vara på tusen sätt och agera i förhållande till det. Gör vi det, tvingar det fram männen också. Då har de inte någon chans längre.

Men många kvinnor som någon gång prövat att ta plats, har samtidigt erfarit ett hårt motstånd. Eva Lundgren tycker att hela jämställdhetsprojektet därför är problematiskt.

- När kvinnor tar plats så smäller det. Vi måste inse att jämställdhetspolitiken i detta avseende är ett livsfarligt och revolutionerande projekt. Men i vår kultur tar kvinnor alltid för mycket plats, vi ska helst inte vara i livet. Det är därför alla dessa kvinnostereotyper och schabloner finns som vi ska passa in i. Skeva maktförhållanden blir livsfarliga om de sätts i gungning, men de måste sättas i gungning om kvinnorna ska kunna ha sin hälsa i behåll.

Redan i augusti förra året började delar av omfångsundersökningen diskuteras på DN-debatt. Eva Lundgren valde att offentliggöra ett par av siffrorna i förväg för att forskaren Thomas Eriksson och professorn Lars Jacobsson inte skulle få stå oemotsagda med sina förklaringsmodeller om testosteron och alkohol. Oenigheten var påtaglig.

Men även om Eva Lundgren många gånger tycker det är tufft att gång på gång behöva påtala obekväma samband mellan kön och makt och stöta på hårt motstånd, ser hon också att hennes forskning har betydelse för samhällsutvecklingen. Bland annat har hennes analys av "Våldets normaliseringsprocess" (1991) både gjort avtryck i kvinnofridslagstiftningen och varit en bekräftande teori för de erfarenheter som landets jourkvinnor gör dagligen.

Vad är det som driver dig att fortsätta forska?

- Om en forskning ska bli bra måste man ha en passion. När jag håller på med mitt område känner jag att det jag gör är viktigt, inte minst för kvinnors hälsa. Jag har fått göra val i mitt liv mellan karriär och det jag tycker är viktigt och även om jag fått en professur har jag hela tiden valt det som känns viktigt. Jag tror att det är bäst för min hälsa också. Men när det var som värst med motstånd i Norge var jag faktiskt rädd att jag skulle hamna på hispan.

Hur startade ditt feministiska intresse?

- Rent personligt startade det när jag inte tyckte att jag fick mitt äktenskap att kännas bra. Jag var 21 år när jag gifte mig och jag kände mig totalt misslyckad. Jag trodde att allt berodde på att jag var så dålig. Det var det enda sätt jag kunde tolka det på.

- Så började nyfeminismen och jag började ta till mig tanken på att allt kanske inte berodde bara på mig. När jag senare gick tillbaka till studierna började jag tänka mer kring de här frågorna och av en ren tillfällighet började jag intressera mig för excorsism. Eftersom jag har växt upp i den del av Norge, på Sörvestlandet, som är väldigt religiös, kände jag rent instinktivt att här fanns det något.

- Jag började fundera över vad det var som drev alla dessa män och gubbar att bestämma att alla dessa kvinnor var besatta av djävulen, bara för att de ville gå på dans eller ha utbildning, allt som egentligen var positiva signaler. Eftersom jag hade varit religiöst aktiv själv kunde jag männens språk och med denna erfarenhet började jag försiktigt att samla in material och undersöka det våld som männen utövade i herrens namn.

Men motståndet växte parallellt. Hon djupintervjuade tio kvinnor som levde i kristna miljöer och som vittnade om systematiskt våld med stöd av präster och bibelord. Biskopen hotade anmäla henne, medierna hade hennes omstridda forskning som huvudnyhet och på kort tid blev Eva Lundgren rikskändis och utnämnd till "Årets häxa".

- På universitetet sa de till mig att "bara du fortsätter att forska om det du gjorde tidigare och lämnar det här med kvinnoforskning, så ska vi bära dig ända till toppen". Det jag tidigare forskade om hade ingenting med makt och kön att göra. Men jag struntade i vad de sa, jag ville fortsätta med forskningen om våld. Jag kunde inte förstå varför de var så rädda för lilla mig. Jag var ju trots allt bara en doktorand.

Och så gick drevet. Det var 1986. Rektorn kallade in Eva Lundgren och förklarade att hon aldrig skulle kunna få ett jobb på universitetet. Samtidigt växte motståndet från arbeiderpartiet. I flera fall var det samma personer som satt på maktpositioner där som på universitetet. Dessa personer hade bestämt sig för att Eva Lundgren skulle bort. 1987 fick hon professorskompetens, men självförtroendet hade fått sig en rejäl törn.

- Det kändes inte som om jag kunde någonting. Hade jag tagit någon examen? De hade lyckats med att få mig att känna mig liten. På samma gång försvann alla de vänner som tidigare stöttat mig. Det var väldigt hårt.

Eva Lundgren blev sjukskriven och gick till psykolog. Psykologen sa att hon skulle försöka få upp henne till att stå på knäna, så att Eva Lundgren åtminstone kunde krypa till Sverige. 1989 fick Eva Lundgren erbjudande om att söka en forskartjänst på Uppsala universitet. Hon blev docent i teologi.

- Jag var rädd att alla onda rykten skulle följa mig, men på ett tidigt stadium vädrade ledningen luften på ett bra sätt. När jag börjat mitt nya jobb kom det varningsbrev och sextrakasserande hotbrev var och varannan dag från olika håll. På ett seminarium där jag skulle presenteras för studenterna läste professorerna upp några av breven och så sa de att nu glömmer vi det här. Det kändes jättebra för mig. Det blev inte så mystiskt
längre.

De tio misshandlade kvinnor som Eva Lundgren intervjuade 1984 och som resulterade i boken "I Herrens vold", har hon fortfarande kontakt med. Samtliga har skilt sig från sina män.

Eva Lundgren har följt feminismes utveckling sedan början av 1970-talet. Hon har som feminist fått erfara manssamhällets bespottning och avsky. Vad tänker hon om de senaste årens utveckling, då alla - vare sig de heter Göran Persson eller Bo Lundgren - näst intill slåss om att få ha den eftertraktansvärda titeln feminist?

- I Norge är det fortfarande en skam att vara feminist. Så Sverige och Norge liknar inte varandra. Det känns förstås positivt på vissa sätt med den här feministsmittan för oss som varit med länge och erfarit hur det är att bli nedtryckt för att vi är feminister. Nu har det ju blivit rena honnörsordet på samma sätt som jämställdheten. Men samtidigt som feminism och jämställdhet får ökad legitimitet tas allt det obekväma bort. Så nu kan feminism betyda precis vad som helst.

Mycket har ändå gått mot det positiva om man ser till historien, menar Eva Lundgren. För några år sedan när hon var med och gav ut "La de små barn komme til meg" (1994) om barns erfarenheter av sexuella övergrepp och rituellt våld, var signalerna tydliga: Något mer oseriöst än det här kunde man inte syssla med. Boken kom före sin tid.

- Men denna inställning har också förändrats. Och kanske är det så att den omfångsstudie som nu presenteras faktiskt kommer rätt i tiden.

- Visst är det tvetydigt med trenden att kalla sig feminist, eftersom begreppet blivit urvattnat, men kanske kan vi göra feminismen lite mer farlig nu när det är så inne. Farligt i den bemärkelse att vi passar på att säga de obekväma sakerna och gör de obekväma analyserna.

- Det är viktigt att vi fortsätter att kalla oss feminister. Göran Persson och Bo Lundgren ska inte få ta det ordet ifrån mig. Jag har varit Årets häxa i Norge och det vill jag fortsätta att vara. Feminism är mitt kompetensområde och jag har inte tänkt låta folk som inte har kunskaper om detta ta ifrån varken mig eller feminismen definitionen av ordet. Att sätta ordet i förhållande till makt och kön är ett minsta kriterium.

Kvinnotryck

© Detta material är skyddat av lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering får endast ske med skriftligt tillstånd från Kvinnotrycks redaktion och med angivande av författare och källa.