Föreningen Kobra - Nya Zeelands och Sveriges vårdnadslagar

En jämförelse mellan Nya Zeelands och Sveriges vårdnadslagar

Ur Kvinnotryck 6 / Oktober 2001

En jämförelse mellan Nya Zeelands och Sveriges vårdnadslagar
Barn kan skyddas från våldsamma fäder

••• Misshandlade kvinnor i Nya Zeeland har lättare att skydda sig själva och sina barn i samband med en vårdnadstvist. Gemensam vårdnad kommer endast på fråga om fadern kan bevisa att han är en trygg förälder. Doktorand Maria Eriksson har jämfört den nya zeeländska lagstiftningen med den svenska.

Nya Zeeland är ett av de länder som idag kommit betydligt längre än Sverige när det gäller mäns våld mot kvinnor och skydd av barn. Genom förändringarna i lagstiftningen från 1995 kom Nya Zeeland att få en definition av barnmisshandel som är viktig inte minst för gruppen barn vars pappa misshandlar mamma.

I och med att svensk lagstiftning har ett så starkt fokus på gemensam vårdnad och umgänge läggs en stor bevisbörda på den förälder som är emot gemensam vårdnad eller umgänge. Det betyder att då män har utövat våld läggs bevisbördan på utsatta kvinnor, t. ex. om de inte tycker att umgänget är ordnat på ett sätt som är tryggt för barnen.
Det är inte mannen som måste visa att gemensam vårdnad och umgänge är tillräckligt tryggt och bra.

Att som i Nya Zeeland ha en presumtion om ensam vårdnad och övervakat umgänge vid våld i nära relationer, kan vara ett sätt att stärka barnperspektivet i svensk lagstiftning och praktik. Bevisbördan läggs då mycket tydligare på pappan som utövat våld: det är han som måste visa att han är tillräckligt samarbetsvillig, respektfull och trygg för att komma i fråga som vårdnadshavare eller umgängesförälder. Exemplet Nya Zeeland visar att det finns vägar att gå om vi vill öka barns trygghet i Sverige.

Lagstiftningen i Nya Zeeland kom till efter ett uppmärksammat fall där en pappa som fått vårdnaden mördade sina tre barn innan han begick självmord. Måste barn sätta livet till för att frågorna om barns trygghet ska kopplas till frågorna om separationer, vårdnads-, boende- och umgängesarrangemang också i Sverige?

Nyligen publicerades slutbetänkandet från Kommittén mot Barnmisshandel, Barnmisshandel - Att förebygga och åtgärda (SOU 2001:72). Kommitténs uppdrag har bland annat varit att ta fram en definition av begreppet barnmisshandel. Till min stora glädje konstaterar jag att kommittén tagit fasta på kunskapen att det kan vara ett trauma i sig för barn att bli vittne till våld - särskilt våld mot någon som de har en nära relation till - och kommitténs definition av psykisk misshandel av barn inkluderar faktiskt "att barnet tvingas bevittna (se eller höra) våld i sin närmiljö eller leva i en miljö där våld eller hot är ett ofta förekommande inslag".

Apropå frågan om hur barnmisshandel hanteras i straffrätten sägs att det ska anses som en särskilt försvårande omständighet om ett brott förövas i närvaro av ett närstående barn och det sägs vidare att "En vanlig situation är att barn bevittnar hur pappa misshandlar mamma".

Trots de positiva delar jag refererar här och trots att frågan om våld i vuxnas nära relationer - vilket oftast förekommer i form av mäns våld mot kvinnor - diskuteras i åtminstone vissa delar av betänkandet, finns mycket kvar att göra. Kommittén har inte i tillräckligt hög grad tagit konsekvenserna av att mäns våld mot kvinnor innebär risker för barn.

Det som framför allt är förvånande är att kommittén inte närmare går in på de svåra men helt centrala frågorna om hur psykiskt, fysiskt och sexuellt våld mot barn ska hanteras vid separationer och i relation till vårdnad om barn, barns boende och barns umgänge.

Sedan åtminstone slutet av 1980-talet har såväl forskning som kvinnojourers erfarenheter pekat på att mäns våld mot kvinnor är en fråga av direkt betydelse för barn. Sambanden mellan mäns våld mot kvinnor och mäns fysiska, psykiska och sexuella våld mot barnen i familjen är idag relativt väl dokumenterade.

Den fråga jag vill lyfta fram är hur vi ska kunna se till att barn är trygga inte bara just här och nu, utan även på lång sikt. Frågan om risker för barn ställs på sin spets när också den andra föräldern - oftast mamman - är utsatt för våld. Lagstiftning och metoder för att minska risker för barn och öka barns trygghet måste självklart utformas så att de hjälper alla utsatta barn - även de barn som har en pappa som misshandlar mamma.

Det finns flera skäl till att det inte går att bortse från vårdnad om barn, barns boende och umgänge i arbetet med att upptäcka, åtgärda och förebygga barnmisshandel.

• Genom bland annat den första brottsofferundersökningen i Sverige som är speciellt inriktad på mäns våld mot kvinnor, Slagen Dam (se Kvinnotryck nr 4/2001), vet vi att mäns våld mot kvinnor är en fråga som måste hanteras vid separationer: Så mycket som 35 procent av alla frånskilda eller separerade kvinnor uppger att de utsatts för våld och hot av sin före detta make/sambo.

• Män som använder våld slutar inte nödvändigtvis att vara våldsamma bara för att de separerar. Det betyder att barn riskerar att bli vittne till och utsättas för våld både under och efter en skilsmässa eller separation. Enligt Slagen Dam har en tredjedel av kvinnorna med en våldsam före detta make eller sambo utsatts för hot efter separationen, var tionde för fysiskt och/eller sexuellt våld efter separationen.

• Internationella studier pekar på att det till och med kan vara så att mannen trappar upp våldet och att själva separationsfasen innebär högre risk för våld. Riskerna för barn kan med andra ord öka i samband med och efter en separation. Här kan tilläggas att Slagen Dam pekar på att hot, våld och olika former av trakasserier mot kvinnan ofta förekommer i samband med barnens umgänge med pappan.

• I enkäten till Slagen Dam fick utsatta kvinnor frågan om de vet om barnen blivit vittne till våld, eller själva blivit utsatta för fysiskt eller sexuellt våld. Enligt svaren är det fyra gånger så vanligt att barnen har utsatts för våld av kvinnans tidigare make eller sambo som av en nuvarande make eller sambo. Det här resultatet kan tolkas på flera sätt. Det kan vara så att barnen inte är lika utsatta i relationer som pågår nu. Det kan också vara så att barnen inte berättar för sin mamma vad de har sett eller hört, eller blivit utsatta för, förrän de uppfattar att mamman är trygg eller när förövaren (ofta barnets pappa) inte finns hemma längre.

• Författarna till Slagen Dam menar också att det kan vara så att det är först när en kvinna har kommit ifrån den man som utsätter henne för våld som hon orkar se att också barnen drabbas av våldet. Oavsett tolkningen pekar resultaten på att separation är en tidpunkt då barnmisshandel kan upptäckas.

Nya Zeeland är ett av de länder som idag kommit betydligt längre än Sverige när det gäller mäns våld mot kvinnor och skydd av barn. Genom förändringarna i lagstiftningen från 1995 kom Nya Zeeland att få en definition av barnmisshandel som är viktig inte minst för gruppen barn vars pappa misshandlar mamma.

Nya Zeelands lagstiftning om "våld i hemmet" (Domestic Violence) liknar på många sätt den svenska Kvinnofridslagstiftningen genom att den försöker ha ett helhetsperspektiv på mäns våld mot kvinnor och ta hänsyn till den utsatta kvinnans upplevelser. "Våld i hemmet" definieras som innefattande såväl fysiskt och sexuellt våld, som psykiskt våld (t. ex. förnedring, trakasserier, förstörande av egendom och hot om fysiskt våld, sexuellt våld eller psykiskt våld, se The Domestic Violence Act 1995, s 3-5). Ett antal handlingar som formar ett beteendemönster kan ses som misshandel, även om varje enstaka handling betraktad isolerad kan uppfattas som mindre allvarlig.

Förutom allt det som nämns i relation till vuxna (ovan) tar lagstiftningen också hänsyn till att barn som brottsoffer skiljer sig från vuxna. Mot bakgrund av barns speciella behov anses en person misshandla ett barn psykiskt om den personen låter barnet se eller höra fysisk, sexuell eller psykisk misshandel av en person som barnet har en nära relation till, eller utsätter barnet för en reell risk att se eller höra misshandel.

En man som misshandlar barnens mamma då barnen ligger och sover i rummet bredvid och riskerar att vakna och höra misshandeln skulle med andra ord kunna definieras som att ha utsatt barnen för misshandel. Men, den person som utsätts (i de flesta fall kvinnan) betraktas inte som att ha orsakat eller tillåtit barnet att se eller höra misshandel (eller utsatt barnet för en reell risk), utan ansvaret läggs helt på den misshandlande mannen.

Tyvärr finns inget liknande förtydligande av lagstiftningen med bland förslagen från Kommittén mot Barnmisshandel. Kommittén är inte heller lika tydlig med vem som är ansvarig för den psykiska misshandeln av barnet då barnet är vittne till pappas våld mot mamma. Frågan är vad detta kan få för betydelse då landets domstolar ska tolka vad som är "barnets bästa" och bedöma vilka risker som finns för barnet och barnets behov av skydd.

Svensk lagstiftning utgår från vissa generella principer i definitionen av "barnets bästa" då föräldrarna inte längre lever tillsammans: Gemensam vårdnad och obevakat umgänge. I förarbetena till lagen har det påpekats att det finns undantag från de generella principerna, men fall där gemensam vårdnad och obevakat umgänge inte kan anses vara barns bästa har knappt diskuterats.

Genom dessa "luckor" och oklarheter i förarbetena till lagen kommer rättspraxis att spela stor roll och därmed också hur stark position kvinnor utsatta för våld och män som använder våld har i våra rättssalar. I och med förändringarna i Föräldrabalken från 1998 är det möjligt för domstolarna att besluta om gemensam vårdnad mot en förälders vilja.

Hur praxis utvecklas och ser ut måste undersökas närmare, men utifrån de fall där män dömda för våld mot kvinnan fått del i vårdnaden mot kvinnans vilja, kan man dra slutsatsen att männen i dessa fall ansetts som tillräckligt goda vårdnadshavare. Mycket talar alltså för att även om en pappa som misshandlat barnens mamma i princip inte automatiskt anses som en tillräckligt god vårdnadshavare så är utgångspunkten (presumtionen) i praxis att en våldsam pappa är en tillräckligt god vårdnadshavare (och umgängesförälder) tills motsatsen bevisats.

I och med att svensk lagstiftning har ett så starkt fokus på gemensam vårdnad och umgänge läggs en stor bevisbörda på den förälder som är emot gemensam vårdnad eller umgänge. Det betyder att då män har utövat våld läggs bevisbördan på utsatta kvinnor, t. ex. om de inte tycker att umgänget är ordnat på ett sätt som är tryggt för barnen. Det är kvinnan som måste visa att det finns tillräckligt starka skäl som talar emot ett umgänge, eller tillräckligt starka skäl som talar emot gemensam vårdnad.

Det är inte mannen som måste visa att gemensam vårdnad och umgänge (utan kontaktperson) är tillräckligt tryggt och bra. Både utifrån barns och kvinnors perspektiv är ett problem att bevisbördan hamnar på den som redan är utsatt. Frågan är också vilka beviskrav som ställs. Är verkligen risk i fokus i rättspraxis, eller glider fokus mot ett brottmålstänkande, att det måste vara "ställt utom rimligt tvivel" att barnet kommer att fara illa innan till exempel ett umgänge stoppas?

i betänkandet från Kommittén mot barnmisshandel framhålls bland annat barns rätt till både skydd och stöd och jag vill därför påpeka att gemensam vårdnad idag innebär att mannen som vårdnadshavare har "vetorätt" och kan stoppa kvinnans försök att ge barnen olika former av hjälp och stöd. (Vilket också kommittén uppmärksammar.)

Gemensam vårdnad innebär också att alla större beslut som rör barnen ska fattas gemensamt och för en kvinna som lämnat en misshandlande man innebär det att hon kan tvingas till ständiga förhandlingar där konflikterna kan bli många. Hon riskerar att fortsätta utsättas för både för våld och mannens kontrollerande och nedbrytande beteende. Gemensam vårdnad kan innebära att kvinnan inte lyckas separera, utan vårdnadsformen kan bidra till att separationen eller skilsmässan blir lång och utdragen. I forskning om barn och separationer har man inte kunnat se samband mellan den juridiska vårdnadsformen och hur barn mår.

Det som man däremot är relativt överens om internationellt sett är att det mest skadliga för barn är (långvariga och utdragna) konflikter mellan föräldrarna. Utifrån barns synvinkel borde det därför vara viktigt att inte vårdnadsformen gör det svårt för mamman att skydda både sig själv och barnet och ge barnet den trygghet och omsorg barnet behöver. För att svensk politik i praktiken inte ska undergräva arbetet med att ge både barn och kvinnor möjlighet att komma ur våldsprocessen måste frågan om separationer, vårdnads- och umgängesarrangemang på ett mycket tydligare sätt relateras till frågor kring trygghet för barn och deras mammor.

I fall där en förälder har använt våld mot någon i familjen har Nya Zeelands lagstiftning en presumtion om ensam vårdnad för den andra/utsatta parten samt övervakat umgänge (se Section 16B, The Guardianship Act 1968). Utgångspunkten är att gemensam vårdnad eller umgänge bara kan komma ifråga om det kan anses tillräckligt tryggt för barnet och den andra föräldern. I lagstiftningen finns en rad frågor som rätten måste ta ställning till då den ska bedöma om vårdnads- eller umgängesarrangemang kan anses tillräckligt trygga.

• För det första måste rätten skapa sig en bild av det våld som barnet levt med: hur ofta, hur mycket, när, var, hur troligt det är att våldet upprepas, och så vidare.

• För det andra måste rätten bedöma vilka konsekvenser våldet fått för barnet, fysiskt och känslomässigt.

• För det tredje måste rätten beakta hur den andra/utsatta föräldern ser på vårdnadsfrågan och barnets umgänge med den våldsamma föräldern och om han/hon uppfattar att barnet är tryggt.

• För det fjärde måste barnets vilja beaktas. För det femte ska rätten beakta vad den våldsamma föräldern gjort för att förändra sitt beteende.

Lagstiftningen ställer med andra ord mycket tydligare krav på en våldsam förälder än vad svensk lagstiftning gör. En utvärdering av rättspraxis visar att riktlinjerna har lett till säkrare vårdnads- och umgängesarrangemang för barn. Exemplet Nya Zeeland visar att det finns vägar att gå om vi vill öka barns trygghet i Sverige - också tryggheten för barn som lever eller levt med en pappa som misshandlar mamma.

Svensk praktik och lagstiftning kring mäns våld mot kvinnor har framförallt riktat in sig på att ge stöd och skydd åt kvinnor och barn, medan män som utövar våld sällan ställs inför uttryckliga krav på att de ska förändras. Genom att misshandlande män inte sätts under luppen som pappor kan de slippa ta ansvar för vad deras beteende betyder för barn.

Att som i Nya Zeeland ha en presumtion om ensam vårdnad och övervakat umgänge vid våld i nära relationer, kan vara ett sätt att stärka barnperspektivet i svensk lagstiftning och praktik kring vårdnad om barn, barns umgänge och boende.

Bevisbördan läggs då mycket tydligare på pappan som utövat våld: Det är han som måste visa att han är tillräckligt samarbetsvillig, respektfull och trygg för att komma i fråga som vårdnadshavare eller umgängesförälder. Det är han som måste visa att gemensam vårdnad och umgänge (utan kontaktperson) är tillräckligt tryggt och bra för barnet, trots att han tidigare använt våld mot barnets mamma (och i många fall därmed mot barnet).

I och med arbetet mot barnmisshandel finns just nu ett väldigt bra tillfälle att öka skyddet för barn i Sverige. Lagstiftningen i Nya Zeeland kom till efter ett uppmärksammat fall där en pappa som fått vårdnaden mördade sina tre barn innan han begick självmord. Den fråga jag ställer mig är om barn måste sätta livet till för att frågorna om barns trygghet ska kopplas till frågorna om separationer, vårdnads-, boende- och umgängesarrangemang också i Sverige?

Maria Eriksson, doktorand, Uppsala universitet

Artikeln bygger till stora delar på ett kapitel i boken Barn som ser pappa slå (Red. Barbro Metell) som publiceras av Förlagshuset Gothia under hösten 2001. För referenser, se också Maria Eriksson och Marianne Hester, "Violent Men As Good-Enough Fathers? A look at England and Sweden", Violence Against Women, Vol. 7, No. 7, July 2001, s. 779-799.

Sedan ovanstående artikel publicerades har Maria Eriksson doktorerat på sin doktorsavhandling i januari 2004. Kvinnotryck har publicerat ytterligare två artiklar.
Kvinnotryck 1/2004 Recension av doktoravhandlingen "I skuggan av pappa"
Kvinnotryck 2/2004 Maria Eriksson skriver om socialtjänstens inställning till våldsamma pappor