Ur Kvinnotryck 3 / Maj 2003

Gemensam vårdnad – för pappas bästa
Ledare av Ireen von Wachenfeldt, ordförande ROKS

Mötet med Elin, som går första året på gymnasiet, får mig att rasa inombords. Hur lite vi ser till barnens behov av trygghet. Efter en föreläsning på skolan berättar Elin sin historia för mig. Hon uppmanar oss inom kvinnojoursrörelsen att fortsätta kampen för kvinnorna och barnen.

Elin berättar om sin uppväxt med misshandel, sexuellt utnyttjande, ätstörningar och skärsår i armarna som rop på hjälp. Hur hon efter föräldrarnas separation var tvungen att träffa sin pappa och vara hos honom hela helger på grund av föräldrarnas gemensamma vårdnad. Misshandeln och övergreppen fortsatte.

Vid ett självmordsförsök vädjade hon till läkarna att inte skicka hem henne. Hon blev fri först när hon blev antagen till gymnasieutbildning på en annan ort och fick ett eget boende. Men hon var fortfarande oroad för sina två yngre systrar som pendlade mellan mamman och pappan.

När de nya vårdnadsreglerna infördes 1998 innebar de att domstolarna kan besluta om gemensam vårdnad - trots att en av föräldrarna uttryckligen motsätter sig det. I granskningen om vårdnadsutredningar konstaterar språkexperten Ingetora Gumbel (se sid 7) att vi tydligt kan se hur kvinnor och barn osynliggörs i vårdnadstvister. Rättsväsendet och myndigheter utgår från att det bästa för barnet är att ha både en mamma och en pappa. Därför tilldöms föräldrarna gemensam vårdnad.

Man bortser ifrån att våld och sexuella övergrepp har förekommit och att kvinnan, som en sista desperat utväg, tvingats söka skydd tillsammans med sina barn på en kvinnojour. Argumenteringen för detta ställningstagande är "men han är ju en bra pappa ibland".

På vems villkor tilldöms föräldrarna gemensam vårdnad - barnets, mammans eller pappans? Idag måste kvinnan kunna bevisa mannens olämplighet som pappa om hon vill skydda barnet. Det räcker inte med att barnet far illa och uttryckligen inte vill till pappa. Jag har själv varit med om ett flertal tillfällen när barnet gråtit och bett mamma att få slippa åka till pappa. Skulle mamman neka betraktas hon som "inte samarbetsvillig" och kan mista vårdnaden helt.

"Ja, men han är väl en bra pappa, snäll, skötsam och en bra förebild ibland?" Till slut blir detta "ibland" det viktigaste. Man struntar i att mannen har misshandlat. Men vad är det för förebild denna pappa förmedlar till sitt barn?

Han kan förnedra och misshandla både kvinna och barn, ändå kommer de rättsliga instanserna fram till att han, trots dessa brott, får gemensam vårdnad av barnet därför att det är viktigt för honom. Annars kan han fara illa, hamna i missbruk och bli utslagen. Idag behöver mannen aldrig göra någonting för att bevisa att han är en bra pappa. Han behöver bara flyta med i processen.

Mamman måste däremot visa att hon är samarbetsvillig och positiv till umgänge. Annars sätts en utredning igång för att ta reda på om hon är lämplig som mamma. Varför kvinnan söker skydd och stöd på en kvinnojour verkar inte vara intressant för utredare.

Hur länge ska vi utsätta barnen för mäns våld bara för att vi inte törs ta ställning? Vi tar inte barnen på allvar därför att det finns ett inbyggt motstånd. Det är kopplat till strukturen om makt och underordning på männens villkor och som vi i kvinnojoursrörelsen ständigt återkommer till. Det kanske inte finns i lagböckerna, men det sitter i ryggmärgen och i huvudet på dem som skall utreda och döma. Och den finns mer eller mindre hos oss alla. Då ser vi inte heller till barns bästa. Det är viktigare att strukturen upprätthålls än att våga se och förändra. Kärnfamiljstänkandet kommer att förstöra otroligt många barn som växer upp med makt- och kontrollordningen i våldets närhet.

Sedan i höstas sitter en parlamentarisk kommitté för att göra en översyn av lagstiftningen om "Vårdnad, boende och umgänge" i Föräldrabalken. Vi inom kvinnojourerna och tjejjourerna vill uppmärksamma den sittande kommittén på det absurda i att kvinnor som utsatts för våld och försöker skydda sina barn och sig själva, idag får försöka bevisa att mannen är olämplig som pappa.

Jag vill uppmana till studier av den nya zeeländska lagstiftningen. Där är det pappan som ska bevisa att han inte utgör något hot mot vare sig kvinnan eller barnen innan han överhuvudtaget får träffa barnen. Denna skrivning kom till efter att en pappa, som fått vårdnaden om sina tre barn, mördade alla tre.
Kvinnan hade mist vårdnaden efter som hon - av rädsla - vägrat pappan umgänge.

Ireen von Wachenfeldt, ordförande ROKS

© Detta material är skyddat av lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering får endast ske med skriftligt tillstånd från Kvinnotrycks redaktion och med angivande av författare och källa.