Barnporr
som kulturprojekt
en
artikel av Carina Sällberg
Först kom förvåning.
Sedan upprördhet. Därefter krav på granskning och
ansvarigas avgång. Och nu har det blivit dags för
krönikörernas försvarstal. Till slut mynnar förmodligen
allt ut i tystnad och glömska.
Sexåringar på en
förskola fick lyssna på en till innehållet avancerad
porrnovell och deras reaktioner filmades. Barn fick
lyssna på samlagsljud från porrfilm. Barn uppmuntrades
att säga könsord. Allt inom ramen för ett kulturprojekt
vid Dramatiska Institutet. Vad som hänt i stora drag har
väl inte gått någon förbi.
I Aftonbladet
onsdagen den 8 februari försöker kolumnisten Anders
Westgårdh att ta udden av det inträffade. Han tycker att
det är ”en kass idé att stoppa konst av moraliska skäl”
och skriver lättsinnigt om Dramatiska institutets elever
”som skojat runt i kalasbyxor på småskolor där barn fått
lyssna på knulljud i hörlurar och blivit videofilmade
när de ätit banan och lyssnat på en högläst novell om
småtjejer som ger varandra oralsex.” Westgårdh
associerar till Centre Pompidou i Paris, kulturhuset som
bland annat på grund av sin råa design blev ett
hatobjekt på sin tid. Han skriver att i dag är det en
självklarhet, både som turistattraktion och mötesplats
och ”saker tar tid, ofta även konst”.
Vilka vägar är vi ute
på om ett barnporrprojekt börjar diskuteras i termer av
den konstnärliga friheten och att kulturens uppgift är
att tänja på gränser etcetera?
I TV4:s morgondebatt
söndagen den 6 februari fick särskilt inbjudna
kulturpersonligheter svara på frågan var gränsen går för
när ett föregivet konstprojekt upphör att vara konst.
”Vid brottsbalken”, svarade någon. Barn får inte
utnyttjas eller ofredas. Den personliga integriteten får
inte kränkas. Respekt skall visas för de mänskliga
rättigheterna. Vi har förbundit oss att följa FN:s
barnkonvention, osv.
Sådant säger man, men
dagens tillämpning av lagen när det gäller just brott
mot barn, tycks alltmer fjärma sig från det allmänna
rättsmedvetandet. Den som för drygt ett halvår sedan
tog del av Ekonyheternas omfattande granskning av hur
svenska myndigheter hanterar de utsatta barnen minns med
förfäran hur en domare vid Stockholms tingsrätt själv
läste direkt ur domskälet till varför rätten mildrat en
dom där en man sexuellt våldfört sig på sin lilla
styvdotter. Det domaren såg på förövarens egna
videoinspelningar av övergreppen tolkade han som om det
fanns ett ”samspel” mellan det sjuåriga barnet och
mannen. Tingsrätten skrev att flickan ”verkade delta med
uppsluppenhet och glädje i de sexlekar som styvpappan
regisserade”. Exemplet är tyvärr inte unikt.
Små barn saknar
normalt referensramar när det gäller sexuella
upplevelser. Bland annat därför fantiserar de heller
inte om sex. Små barn skulle själva aldrig komma på idén
att vilja sitta i ett mörkt rum med hörlurar och lyssna
på inspelade samlagsljud.
Efter att medierna
uppmärksammat det ovanliga DI-projektet skickades brev
”till rektor för pedofilhögskolan”. Rektorn själv, Per
Lysander, berättade detta i TV lördagen den 5 februari.
Eftersom rektorn initialt försvarade projektet - ”jag
ser ingen anledning till att ha något bristande
förtroende för det som förekommit.” - kunde man förvänta
sig en beskrivning av syftet. Det hade kanske kunnat
gjuta olja på vågorna. Men syftet, vilket borde finnas
både nedskrivet och väl förankrat, kunde inte rektorn
redogöra för. Det kunde inte heller Claes-Peter Hellwig,
professor vid Dramatiska Institutet och en av de
ansvariga för projektet. Men han sade sig inte se något
problem i att låta barn lyssna till samlagsljud.
Tack och lov avfärdar
inte alla det hela som ett kanske lite tramsigt och
ogenomtänkt projekt, som visst med lite vidsynthet kan
gå an att definiera som konst. Högskoleverket skall göra
en egen utredning, det är bra. Och DI har bestämt sig
för att förre folkpartiledaren Bengt Westerberg som
extern utredare skall försöka reda ut frågetecknen. Man
får hoppas på att alla inblandade granskare funderar
över följande:
Var det bara en
ovanligt grumlig idé som förverkligades på ett sällsynt
omdömeslöst sätt? Eller fanns det redan från start mer
dunkla motiv?
Har det i själva
verket handlat om att använda oskyldiga barn som
projektionsyta för egna sexfantasier - med kulturen som
täckmantel?
Varför
diskuterades/analyserades inte projektmaterialet innan
det användes på livs levande små människor?
Vilken skada kan de
barn ha lidit som redan varit utsatta för övergrepp
(enligt forskning var sjunde flicka och var tionde
pojke)
Kan våra
rättsvårdande myndigheters allt slappare syn på ärenden
där barn misstänks vara offer för bland annat
sexualbrott ha bidragit till att man ansett det tämligen
riskfritt att arrangera ett barnporrprojekt på en
kulturhögskola?
Att rättssäkerheten
för barn i Sverige är mycket svag, det behöver vi bara
gå till statistiken för att upptäcka. Internets utbud av
barnpornografi växer varje dag. Av alla anmälningar till
polisen rörande misstänkt utnyttjande av barn leder
enbart några få till åtal. Övriga anmälningar utreds
mycket sällan över huvud taget innan förundersökningen
läggs ned. Det tar ofta över ett halvt år innan en
utredning ens kommer igång. I hälften av fallen hörs
aldrig barnen. I två tredjedelar av fallen förhörs
aldrig den misstänkte förövaren. Justitieministern har
kommenterat dessa siffror som "helt oacceptabla och
beklämmande", men det förändrar ingenting i sak.
Motviljan att befatta sig med brott mot barn beror inte
på bristande resurser (vilket ofta hävdas) utan är
främst ett kunskaps- och attitydproblem.
Förmodligen är det
utrymmet som DI-projektet getts i media, liksom att det
är många barn som drabbats samtidigt, som lett till att
en förundersökning ändå påbörjats i detta fall för att
ta reda på huruvida de verbala övergreppen i
konstförpackning handlat om sexuellt ofredande. Med
tanke på rådande praxis är det dock inte särskilt
sannolikt att det blir något åtal för det som hänt inom
ramen för DI:s projekt – barnen har ju frivilligt och
utan att på något sätt försvara sig – deltagit i
övergreppen. Och filminspelningarna kan säkert visa att
det funnits ett samspel.
|
Carina
Sällberg,
frilansjournalist och ordförande i
föreningen Kobra
(Kobra är en riksförening som arbetar för att
stärka barns rättssäkerhet. Föreningen Kobra är
ansluten till Riksorganisationen för
kvinnojourer i Sverige, Roks)
Artikeln ligger även på ROKS hemsida. Den har
också publicerats i nedkortad version i
Helsingborgs Dagblad och Kristianstadsbladet. |
 |