Föreningen Kobra -Arkiv

Arkiv

Domare som köper sex har förbrukat allt förtroende

en artikel av Carina Sällberg

Först kom förvåning. Sedan upprördhet. Därefter krav på granskning och ansvarigas avgång. Och nu har det blivit dags för krönikörernas försvarstal. Till slut mynnar förmodligen allt ut i tystnad och glömska.

Sexåringar på en förskola fick lyssna på en till innehållet avancerad porrnovell och deras reaktioner filmades. Barn fick lyssna på samlagsljud från porrfilm. Barn uppmuntrades att säga könsord. Allt inom ramen för ett kulturprojekt vid Dramatiska Institutet. Vad som hänt i stora drag har väl inte gått någon förbi.

I Aftonbladet onsdagen den 8 februari försöker kolumnisten Anders Westgårdh att ta udden av det inträffade. Han tycker att det är ”en kass idé att stoppa konst av moraliska skäl” och skriver lättsinnigt om Dramatiska institutets elever ”som skojat runt i kalasbyxor på småskolor där barn fått lyssna på knulljud i hörlurar och blivit videofilmade när de ätit banan och lyssnat på en högläst novell om småtjejer som ger varandra oralsex.” Westgårdh associerar till Centre Pompidou i Paris, kulturhuset som bland annat på grund av sin råa design blev ett hatobjekt på sin tid. Han skriver att i dag är det en självklarhet, både som turistattraktion och mötesplats och ”saker tar tid, ofta även konst”.

Vilka vägar är vi ute på om ett barnporrprojekt börjar diskuteras i termer av den konstnärliga friheten och att kulturens uppgift är att tänja på gränser etcetera?

I TV4:s morgondebatt söndagen den 6 februari fick särskilt inbjudna kulturpersonligheter svara på frågan var gränsen går för när ett föregivet konstprojekt upphör att vara konst. ”Vid brottsbalken”, svarade någon. Barn får inte utnyttjas eller ofredas. Den personliga integriteten får inte kränkas. Respekt skall visas för de mänskliga rättigheterna. Vi har förbundit oss att följa FN:s barnkonvention, osv.

Sådant säger man, men dagens tillämpning av lagen när det gäller just brott mot barn, tycks alltmer fjärma sig från det allmänna rättsmedvetandet. Den som för drygt ett halvår sedan tog del av Ekonyheternas omfattande granskning av hur svenska myndigheter hanterar de utsatta barnen minns med förfäran hur en domare vid Stockholms tingsrätt själv läste direkt ur domskälet till varför rätten mildrat en dom där en man sexuellt våldfört sig på sin lilla styvdotter. Det domaren såg på förövarens egna videoinspelningar av övergreppen tolkade han som om det fanns ett ”samspel” mellan det sjuåriga barnet och mannen. Tingsrätten skrev att flickan ”verkade delta med uppsluppenhet och glädje i de sexlekar som styvpappan regisserade”. Exemplet är tyvärr inte unikt.

Små barn saknar normalt referensramar när det gäller sexuella upplevelser. Bland annat därför fantiserar de heller inte om sex. Små barn skulle själva aldrig komma på idén att vilja sitta i ett mörkt rum med hörlurar och lyssna på inspelade samlagsljud.

Efter att medierna uppmärksammat det ovanliga DI-projektet skickades brev ”till rektor för pedofilhögskolan”. Rektorn själv, Per Lysander, berättade detta i TV lördagen den 5 februari. Eftersom rektorn initialt försvarade projektet - ”jag ser ingen anledning till att ha något bristande förtroende för det som förekommit.” - kunde man förvänta sig en beskrivning av syftet. Det hade kanske kunnat gjuta olja på vågorna. Men syftet, vilket borde finnas både nedskrivet och väl förankrat, kunde inte rektorn redogöra för. Det kunde inte heller Claes-Peter Hellwig, professor vid Dramatiska Institutet och en av de ansvariga för projektet. Men han sade sig inte se något problem i att låta barn lyssna till samlagsljud.

Tack och lov avfärdar inte alla det hela som ett kanske lite tramsigt och ogenomtänkt projekt, som visst med lite vidsynthet kan gå an att definiera som konst. Högskoleverket skall göra en egen utredning, det är bra. Och DI har bestämt sig för att förre folkpartiledaren Bengt Westerberg som extern utredare skall försöka reda ut frågetecknen. Man får hoppas på att alla inblandade granskare funderar över följande:

Var det bara en ovanligt grumlig idé som förverkligades på ett sällsynt omdömeslöst sätt? Eller fanns det redan från start mer dunkla motiv?

Har det i själva verket handlat om att använda oskyldiga barn som projektionsyta för egna sexfantasier - med kulturen som täckmantel?

Varför diskuterades/analyserades inte projektmaterialet innan det användes på livs levande små människor?

Vilken skada kan de barn ha lidit som redan varit utsatta för övergrepp (enligt forskning var sjunde flicka och var tionde pojke)

Kan våra rättsvårdande myndigheters allt slappare syn på ärenden där barn misstänks vara offer för bland annat sexualbrott ha bidragit till att man ansett det tämligen riskfritt att arrangera ett barnporrprojekt på en kulturhögskola?

Att rättssäkerheten för barn i Sverige är mycket svag, det behöver vi bara gå till statistiken för att upptäcka. Internets utbud av barnpornografi växer varje dag. Av alla anmälningar till polisen rörande misstänkt utnyttjande av barn leder enbart några få till åtal. Övriga anmälningar utreds mycket sällan över huvud taget innan förundersökningen läggs ned. Det tar ofta över ett halvt år innan en utredning ens kommer igång. I hälften av fallen hörs aldrig barnen. I två tredjedelar av fallen förhörs aldrig den misstänkte förövaren. Justitieministern har kommenterat dessa siffror som "helt oacceptabla och beklämmande", men det förändrar ingenting i sak. Motviljan att befatta sig med brott mot barn beror inte på bristande resurser (vilket ofta hävdas) utan är främst ett kunskaps- och attitydproblem.

Förmodligen är det utrymmet som DI-projektet getts i media, liksom att det är många barn som drabbats samtidigt, som lett till att en förundersökning ändå påbörjats i detta fall för att ta reda på huruvida de verbala övergreppen i konstförpackning handlat om sexuellt ofredande. Med tanke på rådande praxis är det dock inte särskilt sannolikt att det blir något åtal för det som hänt inom ramen för DI:s projekt – barnen har ju frivilligt och utan att på något sätt försvara sig – deltagit i övergreppen. Och filminspelningarna kan säkert visa att det funnits ett samspel.

Carina Sällberg,

frilansjournalist och ordförande i föreningen Kobra

(Kobra är en riksförening som arbetar för att stärka barns rättssäkerhet. Föreningen Kobra är ansluten till Riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige, Roks)

Artikeln ligger även på ROKS hemsida. Den har också publicerats i nedkortad version i Helsingborgs Dagblad och Kristianstadsbladet.

Kvinnojouren räddar liv

Vi har tagit del av SVTs och Evin Rubars skildring av ROKS, Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige. Ett program som skulle handla om ROKS tjugoåriga historia förvandlades till en osammanhängande, förvirrad, vinklad och osaklig blandning som är svår för de ideella jourerna att känna igen sig i.

Med bilder som för tankarna till 1600 - talets Häxhammare och lösryckta citat berättades en märklig historia. En numera nerlagd förening som tidigare varit medlem i ROKS, i ca ett år, fick exemplifiera kvinnojoursrörelsen i Sverige. En ung kvinna, som berättade om en traumatisk upplevelse tillsammans med två föreningsmedlemmar och en utomstående person, visades som ett exempel på kvinnojourernas verksamhet. Vad som egentligen skulle ligga bakom hela händelsen är svårt att förstå och kommer inte fram i programmet.

ROKS, som är en feministisk och separatistisk organisation, har aldrig hemlighållit sina åsikter, de finns att läsa för alla och envar i den egna tidningen Kvinnotryck, på hemsidan www.roks.se eller i de böcker och skrifter som säljs på nätet.

Kunskapen om hur våld kan bli en ”normal” del i en parrelation är en viktig del av kvinnojourskunskapen. Eva Lundgrens forskning har varit betydelsefull för den förståelsen och andra förklaringsmodeller har inte visat sig hålla i det vardagliga jourarbetet. På landets kvinnojourer står man upp till knäna i verklighet och vet att Eva Lundgrens normaliseringsprocess tydligt känns igen i utsatta kvinnors berättelser.

Man kan efter programmet inte frigöra sig från känslan att Rubars oseriösa ”dokument” är vinklat för att skada och misstänkliggöra. Detta kan göra det svårt för utsatta kvinnor att söka hjälp. Är det Rubars och SVT:s syfte?

Under 2004 tog ROKS jourer emot 63.397 hjälpförfrågningar och kontakter, genomförde 71.900 stödåtgärder, hade 79.800 övernattningar av 2.462 kvinnor och barn, 925 personer kunde inte tas emot på grund av platsbrist.

Under samma år polisanmäldes 23.000 fall av misshandel mot kvinnor, 2.600 våldtäkter och drygt 2.000 grova kvinnofridskränkningar. Kvinnojourerna runt om i Sverige förtjänar större respekt för allt arbete som läggs på de konsekvenser som mäns våld mot kvinnor och barn medför.

Föreningen Kobra

Pressmeddelande

Journalisten Evin Rubar skildrar i Dokument inifrån (SVT2 15/5) ROKS –

Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige – som en

extremistisk och hårdför organisation, mansfientlig och skadlig för

våldsutsatta kvinnor. Inom ROKS upprörs vi oerhört av denna grovt

förvanskade bild av organisationen.

ROKS har funnits i 20 år och är en sammanslutning av cirka 130 självständiga

kvinnojourer och tjejjourer i Sverige. Nästan 8.000 kvinnor arbetar i

jourerna, de allra flesta helt ideellt. Här finns en stor samlad erfarenhet

och kompetens. De kvinnor som söker sig till jourerna får stöd och hjälp

till självhjälp genom medkännande och kunskap. Grundtanken är att stödet

bäst förmedlas på ett icke institutionellt sätt, kvinna till kvinna, i en

trygg miljö.

ROKS anser att mäns våld mot kvinnor, pornografi, prostitution, våldtäkt,

incest, sexuella trakasserier och andra övergrepp är de yttersta

konsekvenserna av kvinnoförtrycket i samhället. Detta kvinnoförtryck har vi

alla ett ansvar att bekämpa, och därför är ROKS också en kamporganisation.

Men ROKS verksamhetsfokus är samhällets kvinnohat, inte manshat.

Dokument inifrån (SVT2 15/5) är uppbyggt kring ett enda fall och en enda

kvinnas berättelse. Under samma år, 2003, genomfördes i ROKS medlemsjourer

närmare 50 000 stödåtgärder. Över 20 000 kvinnor och barn har genom åren

fått skyddat boende hos ROKS medlemsjourer.

Evin Rubars skildring av ROKS är mycket spekulativ, medvetet vinklad och

överensstämmer inte med verkligheten. Detta vet Rubar. Det är ytterst

beklagligt att SvT ändå valt att sända programmet, och därigenom förmedla en

så skev bild av vad ROKS står för och arbetar med.

Ireen von Wachenfeldt

ROKS ordförande

Domare som köper sex har förbrukat allt förtroende

En av landets allra högsta domare, ett 59-årigt justitieråd vid Högsta Domstolen sökte kontakt med en gymnasieelev via Internet. Via en av våra kvällstidningar har allmänheten kunnat ta del av polisens utskrift från chatten där domaren överenskommer med gymnasieeleven att köpa sex av honom för 500 kr. När historien rullades upp och bevisen blev för många försvarade sig den misstänkte med att pojken varit med på noterna: ”Detta gör man för nöjes skull”, sade justitierådet i polisförhöret. Argumentet höll inte, utan han ansågs ha brutit mot sexköpslagen. Justitierådet slapp emellertid både förundersökning och rättegång eftersom han erkände och godtog ett strafföreläggande på 50 dagsböter. Det låga straffvärdet signalerar i sig hur man juridiskt ser på brott av detta slag. Inte så allvarligt med andra ord.

Men sedan gick saken vidare till allra högsta ort, justitiekanslern (JK), där chefen sedan den

1 oktober 2001 heter Göran Lambertz. Justitiekanslers huvuduppgift är att vaka över att domstolar, andra myndigheter och deras tjänstemän fullgör sina skyldigheter enligt vad rättvisa och lag kräver.

Nu handlade det om den nämnde domarens lämplighet att få behålla sitt jobb när han de facto hamnat i belastningsregistret genom kriminell handling. I beslutet den 25 maj 2005 uttrycks detta som så: ”Fråga har nu uppkommit om det finns anledning att vidta arbetsrättsliga åtgärder mot LT på grund av brottet”.

Justitiekanslern hänvisar till vad som står i Regeringsformens elfte kapitel, nämligen att den som utnämnts till ordinarie domare endast får skiljas från tjänsten om han uppnått pensionsåldern ”eller om han genom brott eller grovt eller upprepat åsidosättande av sina tjänsteåligganden har visat sig uppenbarligen olämplig att inneha tjänsten”. JK tillägger att det är Högsta Domstolen som prövar om en ledamot av Högsta Domstolen ska skiljas från sin tjänst, men talan måste i så fall först väckas av antingen JO eller JK. Alltså: Om saken över huvud taget skulle komma att prövas skulle det göras av justitierådets arbetskamrater…

I resonemanget som följer säger JK alls inget om själva brottet. Men om domare i allmänhet sägs: ”Den som i sin yrkesutövning är satt att döma över andra skall själv vara ett föredöme. Det måste därför ställas höga krav på domare i fråga om laglydnad och omdöme. Varje brist i detta avseende är ägnad att rubba allmänhetens förtroende för kvaliteten i dömandet och rättssäkerheten. Man måste därför se mycket allvarligt på att en domare gör sig skyldig till brott. I detta fall rör det dessutom en av landets högsta domare.”

Man kan tycka att justitiekanslern i slutklämmen borde dra de självklara konsekvenserna av den etik som han så tydligt förespråkar. Men i stället sätter han ljus och fokus på ordet ”uppenbarligen”. Det är mycket förvånande mot bakgrund av det erkännande och det strafföreläggande som föreligger. Justitiekanslern skriver att ordet ”uppenbarligen” betyder att det måste vara ”helt klart” , det vill säga ”utan tvekan” som man ska kunna se domaren som olämplig. Ett gott exempel på hur juridik kan omvandlas till retorik. JK säger sig ha funderat över vilken inverkan brottsligheten kan få för förtroendet för domarens fortsatta dömande verksamhet – men kom raskt kommer fram till beslutet att inte vidta några åtgärder. Sexköpsdomaren fick behålla jobbet. Borde man vänta sig något annat? Ja.

Andra domare har också ertappats med sexköp de senaste åren, så agerandet i sig är ju inte unikt. Ett par domare och några poliser upptäcktes ha intresse av att titta på barnpornografiska bilder. Av sådant blir det ibland notiser i tidningen, men tyvärr sällan mycket mer än så.

I Högsta Domstolen har man dock besvärats över den uppståndelse det blivit denna gång. På torsdagsmorgonen den 26 maj, dagen efter JK:s beslut, löste man problemet genom att helt enkelt flytta sexköpsdomaren till Lagrådet. Det ”passade bra” eftersom det var dags att utse nya ledamöter till Lagrådet just nu... Det var även justitierådets eget önskemål att få tjänstgöra där. Att få sitta i Lagrådet är inte fy skam. Uppgiften här är nämligen att yttra sig över lagförslag på begäran av regeringen eller riksdagsutskotten. Lagrådet består av domare från landets högsta domstolar och Regeringsrätten.

Högsta Domstolen tror alltså att en sexköpsdomare har något att tillföra i detta sällskap. Nej, det finns anledning att starkt betvivla att ett justitieråd som på sin fritid inte drar sig för att köpa sex av ungdom, själv aktivt kommer att arbeta för att - till exempel - förbättra sexuellt utnyttjade barns rättssäkerhet. Detta är en fråga som snart blir aktuell för Lagrådet.

Frågan är hur många rättsskandaler vårt samhälle tål innan tilliten till rättssäkerheten helt försvinner? Förtroendet för ett sexköpande justitieråd som sexchattar med ungdomar är obefintligt, det spelar ingen roll vad saken gäller. Detta är helt klart. Alldeles uppenbarligen. Och utan tvekan.. Det är svårt att förstå att inte Sveriges justitiekansler förstår detta.

Carina Sällberg, Helsingborg

ordförande i riksföreningen Kobra

(Kobra är en riksförening som arbetar för att förbättra barns rättssäkerhet)

Nordiska kvinnor mot våld (NKV)

Kobras ordförande representerar Riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige i NKV på Färöarna den 25-27 augusti 2006. Carina Sällberg ska hålla föredrag om vårdnadsreformens konsekvenser för våldsutsatta kvinnor och barn i Sverige och berätta om den nya lagen